Då jag slarvat med uppdateringar kommer (som plåster på såren 😉 ) ett lite längre inlägg. Det blir en slags reseskildring från vår tur till Crufts i Birmingham.
Avresa fredag. Körde ned till Ängelholm och åt hos våra vänner där, Sami och Martin, som har en alldeles utmärkt pizzeria på Stationsgatan. Väldigt trevliga killar som gör Sveriges bästa pizzor. Vi blev på resan dit uppmärksammade på att England hade krav på behandling mot rävens dvärgbandsmask, så vi fick ett problem att lösa. Denna behandling ska kvitteras i passen av veterinär max 120 timmar innan inresa till England. Jag fick fatt på goda vännen Susanne Hall (Kennel Aberlours), som tipsade om en bra veterinär i Helsingborg. De tog sig tid ganska snabbt och vi var efter köttbulleinlindad tablett till flickorna snart på väg igen.
Första dagsetappen blev till strax innan Flensburg. Där stannade vi för natten vid en rastplats med toa. Det blev c:a 65 mil första dagen.
Enligt planerna skulle vi sedan dag 2 komma ned till Groningen i Holland. Vi tog det lugnt på morgonen i vetskap om att det inte var fullt så många mil att avverka denna dag.
I Leer precis innan hollänska gränsen stannade vi vid en galleria där vi var inne och såg oss omkring, provianterade och besökte bekvämlighetsinrättningarna. Efter fika i husbilen gick Sonja och hundarna på långsväng så att även vår fyrfota familjemedlemmar fick sträcka på benen. Efter ytterligare c:a fem mil var vi sedan på plats vid ”Martiniplaza” där hundutställningen skulle avhållas på söndagen. Vi blev insläppta till husbilsparkeringen där och sov efter middag tungt och länge. Då vi fick ett eluttag att ansluta oss till, kunde vi slösa med värme och hade det SÅ varmt och gott, trots att det stundtals regnade ute vilket kyler av husbilen.
Utställningen i Groningen var bara att glömma. Den domaren är nu på vår svarta lista. Han hade dömt mer än egendomligt redan på lördagen. Man märkte på ringpersonalen att de skämdes över hur ”deras” domare dömde.
Nåväl, snabbt uppbrott från husbilsparkeringen för de sista femton milen ned till Amsterdam och Camping Zeeburg där vi ju stod under Amsterdambesöket i december. Lite fler husbilar på plats jämfört med då, men ändå väldigt lugnt och tyst. (Tyst, om man räknar bort närmaste grannarna getterna som hade massor att prata om vad det verkade…..) Campingens höns gick fridfullt och pickade samtidigt som de knorrade sådär gott, när de gick runt utanför husbilen. Inte ALLS så högljudda som getterna. Vi märkte att denna biten söderut påverkade hur länge det var ljust på kvällen, det var säkert ljust 45 minuter längre härnere jämfört med hemma.
Under måndagen färdades vi ut ur Amsterdam, söderut mot Belgien och Frankrike. Vi körde mot Eurotunnel och där var det ID-, vaccinations- och passkontroll för hundarna. Vi själva behövde bara visa passen och låta en tjänsteman känna så att jag vridit av gasolen tillräckligt hårt 🙂 Vi var ute isåpass god tid att vi kom med en avgång tidigare än den vi bokat. Ombordkörningen vållade inga problem, det fanns lite utrymme på båda sidor om husbilen. Efter en stunds gungande på tåget och en macka i magen var vi så i England.
Vänstertrafik! Hur kan något land ha kvar vänstertrafik? Ok, rakt fram är det inga problem, men i rondeller är det spännande! Det är ju dåligt med sikt åt höger i en husbil och man måste ha koll på alla dårar som kör åt fel håll. Styrde snart, i halv panik, ned till dtt bostadsområde som visade sig vara den mest ogästvänliga plats på jorden. Ett promenerande par bussade genast en områdesvakt på oss då vi måste sett väldigt skumma ut och som hade fräckheten att köra på deras gata. Han skämdes nästan att säga till oss och i fortsatte därifrån utan att hunnit kolla kartan vilket var anledningen till denna hemska överträdelse.
Hittade efter en stund en fantastisk camping, Broadhembury Holiday Park, där i stannade för natten. Otroligt liten välskött camping, gemensamma ytor var nästan skinande rena, som på hotell. Reglerna sade att max två hundar var OK, men eftersom det var lågsäsong, så……. Personalen var otroligt trevliga, det visade sig att innehavarna hade en historia som hundutställare och hade varit på ”The Crufts” många gånger för länge sedan när utställningen hölls i London.
Vi fick hjälp av dem med att telefonboka nästa camping vi ville besöka. Vi hade nämligen hittat en camping som hade möjlighet till att bada hundar, perfekt att bada Mimmi dagen innan utställning. Campingen hette Poston Mill Park och låg en bit bortom Birmingham, men vi ville ju ändå röra oss lite när vi ändå var i England. Dock blev vi lite överraskade när det visade sig vara nära 40 mil dit! Men vi var ju redan bokade så det var bara att fälla ner gaspedalen och åka.
Kom ganska snart in vänstertrafiktänken. Det som är värst är rondeller. Efter ett par timmar var det dags för hundrastning och hamburgerpaus innan i fortsatte. En väg MELLAN två motorvägar var väldigt läskig. Otroligt smal med höga häckar på båda sidor och med alldeles för hög hastighet satt, vilket gjorde att man blev stressad av de engelska gentlemän som låg tätt bakom och tyckte att vi åkte för långsamt. Vid möte med bussar och lastbilar kände man sig ganska liten…. Ut på motorväg igen, och man kunde andas ut. Andas ut EN STUND ska tilläggas. Vägen blev sedan bara mindre och mindre. Och ÄNNU mindre. Hur någon skulle kunna hitta till Poston Mill Park utan GPS är en fråga… Vägen var så smal att man hade höga häckar någon decimeter från backspeglarna på båda(!) sidor.
När vi väl kom fram blev vi iallafall mottagna och visade till den plats vi blivit tilldelade för natten. Det blåste nåt alldeles gräsligt och det var som is i vindarna. 2 grader plus, men det kändes som 10 minusgrader. Antagligen var det vinden som gjorde att dusch- och toautrymmena kändes ouppvärmda för nästa dag kändes det lite bättre iallafall. Att vi var långt ut i obygden var helt klart, det fanns varken mobiltäckning eller tvkanaler som var nåbara.
Anvisade hundpromenader var som på förra stället, väldigt leriga och smetiga. Men det kanske kan skyllas på årstiden. Den butik och den restaurang det stått om i reklambroschyren var inte öppna för säsongen, så det var en missräkning. Efter hundpromenad var det baddags för Mimmi, som motvilligt följde med matte för bad.
Vi åkte sedan vidare. Nu fick man en chans att se en del av omgivningarna efterson det var ljust. Faktiskt ganska fint om man höll blicken en bit bort, böljande rutiga fält och svepande kullar. På nära håll var granskningen annorlunda. Väldigt skräpigt överallt i vägkanterna, på småvägarna, såväl som på de stora. Vi åkte upp till Walsall som ligger mellan Wolverhampton och Birmingham. Vi letade upp en Tesco, som är ett dygnetruntöppet jättevaruhus, där vi provianterade. Det fanns väldigt mycket där, men priserna var överlag en bit högre än i Sverige.
Sedan in in gamla delarna av Walsall där vi sedan övernattade på en ”car and lorry park”. Det kändes lite VÄL centralt, men det var väldigt lugnt på natten. Vi hade sällskap av c:a 10 engelska lastbilar, så det var en känd övernattningsplats.
Nästa dag, ”The Crufts day”, torsdag: Vi hade bara 3,5 mil till utställningen på morgonen och vi var på plats på parkeringen tidigt. Hundarnas morgonrutiner, deras och vår frukost osv fixades där på parkeringen. Parkeringen, ja hela utställningsområdet var enormt. Parkeringen rymde 16 500 bilar! (Om man räknar att varje ruta tar 12,5 kvm och sedan körfält mellan rader mm tillför 10% till totalytan så blir ytan 227 000 kvm!) Det blev ju därför en bit att gå innan vi nådde fram till hallarna. Då vi inte fått besked om vilken hall vi skulle till i bekräftelsepappren klev vi förstås in i fel hall först. Krångel att få komma ur den hallen och in i rätt hall när vi lämnat ifrån oss våra papper förstås, men det löste sig. En ur ”security staff” använde sin radio och anropade hall 1, ”A pair with a black spanish waterdog is coming to you, ther’e kind of lost”.
På plats i hall 1 hittade i vår plats i raderna av fack och plockade upp Mimmis bur i den. Vi fann ganska snart att folket med perros inte använde dessa fack, så vi placerade oss intill ringen istället och studerade rasen som var före oss och hur domaren ville ha hundarna visade. I Mimmis klass var det 13 anmälda och efter att mer än hälften gallrats bort var hon fortfarande kvar. Till slut blev hon fyra, men vi kände oss ganska nöjda med det. Smolket i bägaren var isåfall att vi KUNDE anmält henne i öppenklass, där var det bara fyra startande……
Klockan drog iväg nåt alldeles förskräckligt och vi insåg att Sunny och Bubblan varit ensamma väldigt länge. Dags att gå ut till dem. Då kom det en överraskning: ”You are not allowed to leave until 4o’ clock unless you have a vetrinary paper that states that the dog is sick”. Dörrvakten var stenhård. Idiot. Vi blev också upplysta om att man jnte fick ha hundar i bilen. Men om en husbil är ens enda boende, då? Har Crufts regler mot det också? Jag fick skena iväg ensam till parkeringen för att snabbt få ut Bubblan och Sunny på kissrunda. De hade iallafall klarat alla timmarna galant, även om det inte tog så lång sväng för att de skulle sätta sig.
En knapp timme senare hade det magiska klockslaget 4 infunnit sig och Sonja kom med Mimmi. Någon smart engelsman hade parkerat in oss så vi inte kunde komma ut, så vi varvade ner med att fika en stund, det blev kaffe och macka. Eftersom reglerna sade att ingen fick lämna innan 4, var det givetvis full trafikkaos efter det klockslaget, något som förmodligen engelsmännen inte kan sätta i samband, de verkade helt oförstående…..
Till slut fick vi iallafall ut husbilen på motorväg och rullade iväg mot Swindon, där vi stannade för natten. Vi hade letat upp en parkering där övernattning skulle vara tillåten. Dock var nu denna yta såld och skulle bebyggas med ett hotell. Utanför byggplatsen stod dock en lastbil med släp som vi backade ned bakom. Sonja var jätteglad över upptäckten av en större gräsyta där hon kunde släppa hundarna som fick rusa fritt för en stund. Dagen efter var det så dags att förflytta sig ner till Folkstone igen.
Vi hade bokat en tunnelöverfart till 17.20 och hade hyfsat bra med tid på oss. Fyra mil innan Folkstone stannade vi vid en rastplats som hade ett botell, ett antal restauranger och lite gräsytor. Efter dryga 20 mil i bilen fick jyckarna en stund på sig att sköta sitt innan Sonja och jag gick in och käkade. Tyckte jag var tvungen att prova på fish’n chips innan vi lämnade England, vilket visade sig vara väldigt gott. Dock serverades ”mushed peas” till, vilket blev en kostig kombo. Det smakade precis som ärtsoppa och blandningen ärtsoppa och pommes frites…….. -NÄ!
Vid tunnelöverfarten försökte vi få komma med en tidigare avgång men kostnaden på 40 pund (nästan 600) kändes inte rimlig. Vi väntade istället en timme, tog lite te och kaffe medan vi väntade. Lastning och överfart gick jättesmidigt och sedan satte jag GPS:en direkt på Flensburg. 80 mil dit….. Ok, inte en chans att orka så långt, men en bit iallafall? Körde fram till nästan kl. 01 på lördagsmorgonen och då hade vi fixat hälften av de 80 milen. Problemet var att butikerna vi ville besöka i Flensburg är söndagsstängda och det tar gärna ett par timmar i dem när man väl är där.
Upp tidigt på morgonen och sträckkörde till Flensburg. In på Citty Markt där vi handlade lite matvaror och öl. Sedan vidare till Calle som är den klart bästa starkvaru- & ölbutiken. Vi handlade inga våldsamma mängder, bara mest för husbehov. Sedan kvälls- & nattkörning genom hela Danmark och upp till Rydebäck söder om Helsingborg där vi stannade för natten. Sov väldigt gott på natten kan jag lova. På söndagen blev det sedan lite sovmorgon och sedan ”husse-tid”, husse fick åka till Örkelljunga och besöka husbilsaffären där. Att gå och kika i husbilar är kul. Inspirerande att se hur olika tillverkare har löst diverse problem. Sonja hittade en perro utanför husbilsaffären och var upptagen en bra stund med att ”prata perro”.
Ja, det var väl en del bitar från vår Englandsresa. Man måste ge våra tre hundar MASSOR av beröm över hur de klarade alla mil i husbil. Otroligt lätta att ha med sig överallt. De har väldigt lätt att slappna av medan deras människor måste lämna dem ibland för att t ex besöka affärer eller restauranger. Utställningen klarade Mimmi galant även då mamma Bubblan eller Sunnysyrran inte var med och stöttade.
